Jag funderar ofta på människans natur. Vårt ursprung, vår historia, hur livet fick sin start och hur det frodas på vår planet. Hur allt som andas är beroende av fyra faktorer för sin fortsatta överlevnad: syre, vatten, ljus och jord. Hur vi egentligen inte behöver så mycket mer än det som springer ur dessa fyra element.
Hur sammankopplade vi är med naturen, hur vi har glömt bort att naturen är vårt ursprung, vår moder, anledningen till vår existens. Hur vi har samma rötter som träden och kommer från samma skog och land som djuren omkring oss, har samma energi och liv flödande i oss. Hur vi alla är ett och samma, men i olika fysiska manifestationer. Hur vi har kuvat både jord, vatten, luft och djur för att säkra vår egen bekvämlighet och nöje.
Vi alla är beroende av samma saker för att överleva, vi alla levande organismer fungerar på mer eller mindre liknande sätt. Vi har bara olika anatomiska förutsättningar utifrån art-tillhörighet. Fåglar har utvecklat vingar som tillåter dem att flyga och vi har utvecklat stora hjärnor som tillåter oss att tänka. Men vad har det gjort med oss? Vi behöver fortfarande följa naturens rytmer för att schemalägga våra liv och vi har samma strävan till livet som alla andra arter. Vi har samma drivkrafter som allt annat som existerar: överlevnad, välmående och reproduktion. Vi har bara maskerat det i ett fint paket som heter hus, jobb, familjemiddagar och semester.
Vi kommer alltid att vara, likt allt annat levande, beroende av den näring vi får från Solens strålar och den näring som finns i andra levande ting. Vi kan inte äta sten eller trä och överleva, vi behöver få i oss sådant som redan har sugit åt sig energi från Solens strålar. Vi är beroende av energi för att överleva eftersom vi själva består utav den. Något många inte vet eller glömmer idag, i sin tro på sin egen överförmåga som människa. I sin jakt på lycka genom utbildning, karriär och pengar. Prylar. Trygghet i prylar och ting, status och tillställningar. Kanske skaffa familj för att känna meningen med livet? Vart är lyckan?
Lyckan har alltid varit så enkel för människan och djuret. Hjärnan fungerar förvånansvärt enkelt. Instinkten består av tre saker: föda, rörelse och sex. Dessa aktiviteter gör att hjärnan utsöndrar dopamin, vi känner tillfredställelse och fortsätter att göra om samma beteenden. Vi söker föda genom att röra oss genom skog och mark, får en adrenalin-kick från att jaga och tillfångata maten. Laga till den, samlas runt elden med andra levande varelser. Kramas och få närhet, föra vidare sina gener, se sina avkommor växa upp. Tvätta sig ren i flod och sjöar, i hav och oceaner. Låta solstrålarna fylla på med energi i kroppen, plocka färska bär, svamp och växter direkt från marken. Sprängfyllda med näring och energi. Leka, upptäcka och springa. Somna till ljudet i skogen och vakna till soluppgångar varje morgon. Röra sig vidare. Hitta nya platser. Så enkelt, men ändå så komplext och lustfyllt. Det som vi numer väntar på att gå i pension för att göra.
Ständig frisättning av dopamin och adrenalin, i ett perfekt samspel. Parasympatikus och sympatikus i hjärnan jobbar i en perfekt harmoni och skapar en känsla av välmående i hela kroppen. Inget mer behövs egentligen.
Tiden går. Människan inser hur mycket enklare det är att inte jaga mat utan att så och gro den omkring sig. Människan är lat. Den tror att det blir lättare att överleva om man ordnar så att allt man behöver finns i ens direkta närhet. Tyvärr samma inställning som vi bygger vårt samhälle på även idag. Varför inte spara tid och beställa mat hem? Varför gå uppför trappan när man kan åka hiss? Ta bilen istället för cykeln, osv, osv, osv.
Det blir förstås lättare att överleva. Tryggare, bekvämare. Vi blir allt fler. Maten räcker inte alltid till för att föda alla, människor drabbas av sorg och olyckor när familj och nära dör i svält. Skörden är inte alltid lyckad och djuren måste bli fler och fler för att alla människomunnar ska bli mätta. Djuren behöver också mat, mer och mer skörd till alla. Mat blir plötsligt en hårdvaluta och nu är vi så många att samhällen kretsar kring utbyte av mat och allt runt omkring. Plötsligt uppfinns en mellanvaluta, myntet. Ett system för att hålla alla i schack, religion. Vi blir ännu fler, växer explosionsartat som art, men samtidigt förökar sig bakterierna lika lavinartat, anpassar sig, hoppar mellan organismer och vi blir sjuka, dör i massor.
Vi är inte redo för det här. Som djur har vi bara följt vår intuition, vår dumma hjärna som främst drivs av instinkter och sökande efter trygghet och bekvämlighet, dopamin-kickar. Vi vill bara ha det så bekvämt som möjligt och så tryggt som möjligt. Utan mat dör vi, så vi gör allt som står i vår makt för att säkerställa att det finns tillräckligt. Mer och mer, så att det räcker för alla. Vi börjar bygga speciella anordningar som ska producera mat så det räcker till alla. Det säkerställer jobb åt dem som inte har råd med mat. Producera mat för att tjäna pengar för att ha råd med mat. Vi är på ständig jakt efter lycka och därför äter vi mer och ligger mer. Fler munnar att mätta. Men snart räcker inte det heller. Vi vill ha mer dopamin! Mer lycka!
Antibiotika uppfinns. Nu kan vi läka alla sjuka! Människan har hittat botemedel mot både svält och massdöd. Är vi tillräckligt lyckliga nu? Nu är vi ju räddade från svält, sjukdom och död. Vi har råd med mat, tak över huvudet, vi har förhoppningsvis vår familj och för att uppehålla den här karusellen har vi jobb som vi går till. Men vänta lite, är det inte precis det vi hade från början? Fast utan att behöva gå till något jobb och skapa pengar för att kunna slösa det på mat och boende. Vi hade ju allt vi behövde, i en perfekt symbios med naturen. Precis som det ska vara.
Vi förstod aldrig att lyckan finns i existensen i sig, eller så har vi glömt bort det. Att få ta del av livet är det som är meningen med livet, det är där lyckan ligger. Inte i att skapa ett så bekvämt liv som möjligt, och inte i att jaga kickar varje dag så som vi gör med mat, shopping och nöjen. Man undrar varför så många är olyckliga idag, man förstår inte. Vi har ju allt i överflöd i västvärlden, varför är så många människor deprimerade?
Vi lever inte på riktigt, vi är inte längre ett med allt levande och det existensen i sig representerar, där vi kommer ifrån. Vi får inte ta del av den gåvan som livet är, inte bara sprudlande i oss men i allting runt omkring oss. Har ni någonsin tittat ut över en åker med blommor, ner från ett högt berg, över en kritvit strand och turkost hav, sett solnedgångar och tänkt att det inte finns något vackrare än naturen? Blommor, träd, bär och frukter sprängfyllda med färg, som doftar Sol och liv? Det finns inget mer riktigt, mer fantastiskt än naturen. Vårt hem, vår moder, vårt liv.
Människan har försatt sig i en situation långt, långt bort från naturen, i sin idiotiska jakt på bekvämlighet och njutning. Vi har omgett oss med betong, trä och dött material. Våra dagar spenderas i våra lägenheter, soffor, sängar, kontor, byggnader, mataffärer, bilar och sporthallar eller gym. Har vi tur så går vi igenom en park på väg från jobbet, om vi inte tar bilen. På sommaren åker alla ut till landet, "närmre naturen". Men VARFÖR lever vi inte längre ett liv där vi är i naturen hela tiden? Varför jagar vi lycka genom olika destruktiva beteenden som frisläpper dopamin istället för att ständigt uppleva välmående när vi accepterar vår existens och vår del ute i den verkliga verkligheten, den som är bakom alla städer och det som människan har fabricerat. Varför är vi olyckliga? Vi går runt och undrar varför, och svaret är så enkelt.
Lev ett enklare liv. Kom närmare ditt ursprung, närmare det faktiska livet. Tillbaka till den största gåvan som vi har fått lov att ta del av. Existensen på den här fantastiska och livfulla planeten. Så vitt vi vet är vår planet unik, och är den inte det, så kommer vi inte få möjlighet att besöka någon annan plats som är som Jorden. Så vitt vi vet, får vi EN chans, ynka 60-90 år att få njuta utav den här platsen. Och vi oroar oss för vilken matta vi ska köpa eller om vi kommer få löneförhöjning nästa år. Om vi har tillräckligt höga betyg och nog med snygga kläder. Om vi har tjockt nog hår och vältränad nog kropp. Likt lobotomerade möss springer vi från vår bostad till bussen, och sedan till någon annan plats för att hämta våra barn, köpa sedan länge död mat och gå till sängs för att hinna göra om samma karusell dagen efter. Livet ut.
Idag manipulerar vi gener på allt levande för att alternera eller förlänga dess livstid, vi skapa artificiella miljöer och ting, jobba häcken utav oss för att skapa, skapa, skapa. Köpa, köpa, köpa. Mer, mer, mer. Mer surf, mer mat, mer kläder, mer uppfinningar, mer grejer, mer lycka. Sen tar livet slut, och vi var aldrig ens lyckliga på riktigt.
Inte undra på att depression, utbrändhet och självmord fortsätter att stiga. Människan har till sin nackdel tagit en väldig felsväng (många dessutom) tidigare i sin historia, och vi är många som idag börjar inse det. Insikt är nyckeln till förändring. Ge dig själv livet tillbaka, och lyckan kommer att komma automatiskt. Gör dig av med saker. Säg nej till sådant som inte gör dig lycklig. Säg nej till att låtsas-existera, välj en väg som ger dig livet tillbaka, som för dig tillbaka till ditt ursprung. Tillbaka till dit du kom ifrån, naturen. Var vänlig mot andra levande varelser, dem är här precis på samma premisser som dig. Du som människa står inte över någon annan, du är precis samma sak som allt som finns på denna planet. Vörda om den. Vörda om dig själv. Vörda om livet.